Det hände en gång för länge sedan...

Det var Henriettas farmor som lärde henne sticka.
I arla urtid med stickor nummer 4,5 och rosa ullgarn. Så småningom blev det en halsduk. Troligen stickade Henriettas farmor inte särskilt mycket i sina dagar, men hon var helt på det klara med vad en farmors uppgift var. Hon sneglade en gång åt spinnrocken och suckade i riktning mot vinden som härbärgerade en vävstol i bitar. Men det blev bara en tanke. Stickning blev mer än en tanke. (Och virkning. Kilometer med snoddar. En gul spetsduk.)
Halsduken blev randig tillslut i vitt och rosa. Den är nu täcke i en docksäng, för den blev inte så lång. Oändliga meter halsduk har Henrietta förfärdigat sedan dess. Då och då tänker hon på farmor. Farmor som pratade dialekt och kallade maskorna för "lytcha". Det var inte fint att tala dialekt i skolan. Farmor berättade en gång om en liten flicka som förtvivlat räckte upp handen. Hon ville ha frökens hjälp. Hon hade tappat "lyckan."

Det sägs att en männskas liv är litet längre än vad hon levat.
Föräldrarnas förväntan av babyn som växer i magen och historierna som lever vidare efter en människa gått bort. Minnen i form av en kort halsduk.
I morgon åker Henrietta till Symässan med en mycket liten portmonä. Vi kanske ses?