Monday, November 20, 2006

Love actually


Det här är inte en julklapp.
Men väl en tröja till min käre make. (Darling husband.)
Stickad i Jaeger luxury tweed, en blandning av ull och alpacka.
Garnet är litet strävt och fett, kräver definitivt aluminiumstickor (Bambu skulle kärva på tok för mycket.). Men resultatet blir väldigt bra. Jämna fina maskor och underbart mjukt. Modellen är en alldeles vanlig herrtröja ifrån någon av Jeagers booklet. Den blir med en liten sjalkrage.
Men det är en manströja. Stickorna #4.
Det kryper på i snigelfart. Rätstickning. Inte en enda fläta.
Det måste vara kärlek. Actually.

Glitter i November


Förutom allt glittret som frodas i mitt hus efter jag köpte hem en mycket glittrig pappersängel har jag det här ganska glittriga att visa. Jag har börjat gilla glitter mer och mer. Uppvuxen i en tid då glitter var bannlyst. Spetsar också. Det skulle vara fotriktigt. Miljövänligt. Solidariskt. Fett hår. Yviga ögonbryn. Jag har förnekat glittret. Nu kommer det med full styrka.
Överst julklapp i Löwegarn. Redo att monteras och virkas. Jag är inte redo. Kan inte virka. Vill inte virka. Inte nu.
Under River som nu är halvvägs. Mönstret är väldigt lätt men också lätt att komma fel i. Hade rätta flytet igår iallafall. Tillsammans med Love Actually kan inget gå fel.

Friday, November 17, 2006

Henrietta predikar



Henriettas mamma brukade säga att Henrietta skulle bli präst.
Det var en reaktion på Henriettas långa utläggningar, hennes "predikningar", som kulminerade i tidiga tonåren och som tyvärr håller i sig än i dag.
Henrietta ses alltföroftast med en hårt ihopknipen mun för att inte falla för frestelsen att börja ännu en lång lituania.
Hur startar då ett anfall?
Vi tar ett exempel:
Henrietta satt på tåget. Mittemot en medelålders kvinna och hennes son. Sonen var i sena tonåren och modern bekvämt men elegant klädd. De skulle avnjuta av en lördagslunch med jazz, förstod Henrietta av samtalet.
Mamman försökte hela tiden finna samtalsämnen som skulle passa sonen, och nu fick hon ett infall:
-Det är för hemskt att vi tar in välutbildade personer till Sverige som inte får arbeta!
-Ja, läkare till exempel, fortsatte sonen, de måste läsa en massa svenska först.
-Varför kan de inte börja jobba och prata engelska? Alla kan ju engelska!
...

Ni förstår, den sortens prat som inte betyder någonting annat än:
-Jag har förståelse för dina åsikter min son.
-Du har fattat rätt!
-Vi är sams...

Nåja, Henrietta höll munnen väl sluten. Tur var det att vi skulle stiga av.
Henrietta som trots allt läser fler böcker på engelska än på svenska, skulle inte vilja hamna akut hos en läkare som endast behärskar sitt språk och engelska. Vilka medicinska termer kan du på engelska?
-Sorry doctor, I´m feeling a bit odd today.
Henriettas farmor kunde inte ett ord engelska. Knappast rikssvenska heller. Henriettas mormor kan "butter and toast" vilket ju är väldigt trevligt, men inte kan räknas som särskilt användbart hos doktorn.
Ge mig en doktor som förstår mitt språk och som hjälpligt kan tala det. Tack.

Nu förstår ni min mamma.
Långa överläggningar som ingen orkar höra om.

Julklappsstickningen tar små steg framåt.
Den glittriga koftan saknar nu bara en ärm och virkade kanter. Huh.
Spetssjalen River är nu ungefär trettio centimeter och växer en bit varje kväll. Ungefär som ett Luciatåg; två steg framåt och ett bak.
Det är inte lätt att sticka svart spets i November.

Sunday, November 12, 2006

Victoria!



Nu, änligen är Victoria färdig.
Hon ser inte mycket ut för världen så där på golvet, men faktum är att hon blev riktigt bra. Jag har mätt och oroat mig ganska mycket, men stickningens gudar har faktiskt lett mot mig och hon sitter bra på.
Sedan ser ni början på julklappsspetsen. Tyvärr var jag tvungen att repa upp igår kväll.
Tur att rött vin inte syns på svart.
Nystanet har torkat och jag fortsätter ikväll.

Farfar stickade inte

Henriettas farfar stickade inte.
Han var en gammaldags man och i hans värld var det bara kvinnor som stickade. Män arbetade. Helst hårt och i sitt anletes svett.
Han hade skräddarsydda tredelade kostymer i Reid & Taylors vackra tweed. De stacks litet när man fick en kram. Kramar fick man.
Han hade alltid minst ett dussin järn i elden. Åkte till Amerika i sin ungdom, men tvingades hem av depressionen.
På sin femtioårsdag fick han lampan här ovan. Han tycket den var hemsk. Skulle man ge något sådant till en karl. Vad en karl kan tänkas önska sig på sin femtioårsdag vet Henrietta inte. Ett dussin patroner? Svartkrut?
På gamla bilder kan man konstatera att Henriettas farfar var en stilig karl. Mörkt lockigt hår, lätt böjd näsa och mörka ögon.
Henrietta skulle aldrig drömma om att ge en sådan karl en lampa. Men stickade sockor kunde han nog få. Rejäla.

Sunday, November 05, 2006

Henriettas julstök

Stökigt är det.
Just nu har jag två julstickningar på gång och fler är att vänta. Först den glittriga koftan med det mindra välskrivna mönstret och så en sjal i KidSilk Night. Färgen heter Starry Night (nej, jag har inte stavat fel) och jag tycker faktiskt mycket om det, det glittrar alldeles lagom. Mönstret är från Rowan (Jennie Atkinson.) Ytterligare saker som skall ske innan julafton är en mössa i Cashair, en halsduk och ett par vantar. Kommer jag att hinna?
Tveksamt. Men det blir väl en jul till.
Jag har delat för v-ringningen på Victoria så snart slipper man henne.
Bild kommer imorgon.

Saturday, November 04, 2006

Drömmar i brunt och rosa


Henrietta var på Sy festival i går.
Några inköp blev det allt.
Färgkrafts softblend i färgen ChokladMint (inga kommentarer tack!)
Två nystan Garnstudio Alpacka i rosa och brunt. Den lilla vanten är till en liten Signe. Mönstret är från Dalegarn Baby no 60. Stickor 1 1/2 eller möjligen 2.
Sist en askrosa Deeba silk.
Henrietta tror helt klart att utställarna på Syfestivalen skulle få mycket mer sålt om de bara var litet trevligare. Om de orkade plocka fram det man frågar om utan att sucka. Eller rycka på axlarna. Naturligtvis fanns de som har läst första brevet i Hermodskursen Kundbehandling och log. Om än svagt.
Som tur är ler ialla fall garnet!
Och vad det skall bli?
Vet inte. Köpte alltihop för färgens skull. Vanten matchar iallafall Signes bruna overall.

Thursday, November 02, 2006

Det hände en gång för länge sedan...

Det var Henriettas farmor som lärde henne sticka.
I arla urtid med stickor nummer 4,5 och rosa ullgarn. Så småningom blev det en halsduk. Troligen stickade Henriettas farmor inte särskilt mycket i sina dagar, men hon var helt på det klara med vad en farmors uppgift var. Hon sneglade en gång åt spinnrocken och suckade i riktning mot vinden som härbärgerade en vävstol i bitar. Men det blev bara en tanke. Stickning blev mer än en tanke. (Och virkning. Kilometer med snoddar. En gul spetsduk.)
Halsduken blev randig tillslut i vitt och rosa. Den är nu täcke i en docksäng, för den blev inte så lång. Oändliga meter halsduk har Henrietta förfärdigat sedan dess. Då och då tänker hon på farmor. Farmor som pratade dialekt och kallade maskorna för "lytcha". Det var inte fint att tala dialekt i skolan. Farmor berättade en gång om en liten flicka som förtvivlat räckte upp handen. Hon ville ha frökens hjälp. Hon hade tappat "lyckan."

Det sägs att en männskas liv är litet längre än vad hon levat.
Föräldrarnas förväntan av babyn som växer i magen och historierna som lever vidare efter en människa gått bort. Minnen i form av en kort halsduk.
I morgon åker Henrietta till Symässan med en mycket liten portmonä. Vi kanske ses?