Det var inte så länge sedan...

Henriettas farfar brukade bland säga "Det var inte så länge sedan, det var 1922."
Då, i slutet av 70-talet, lät påpekandet helt befängt. Speciellt för Henrietta som bara var ett barn.
Det var t o m så att farfar berättade att en granne i hans barndomsby hade en säck med barkmjöl kvar i ladan. Han ville påminna sig om svälten. Svälten som tog livet av en mängd människor i Sverige i mitten av 1800-talet.
Henrietta fick för ungefär femton år sedan några böcker. Blått band, guldsnitt och fodrat med vackert tryck. Gustaf Fröding (det var under Henriettas väldigt romantiska era.)
Öppnade dem i går, tittade på trycket och konstaterade att de var tryckta 1911! De är snart 100 år gamla. Det kändes minsann inte som hundra för femton år sedan!
Väntade utanför en skola igår. Fnittriga tonårstjejer. Fullpackade med tält, ryggsäckar och tältpinnar. Följande dialog utspelade sig:
-Åh, kolla vilket jättegammal sovsäck jag har!
-Öh...
-Det är säkert från (typ) 80-talet!
Ok. Börjar förstå farfar.

Henriettas mormor blir till hösten 90 år gammal. Hon har nu flyttat till ett äldreboende, det är första flytten hon gör i sitt liv. När hennes bohag nu har vänts upp och ned kan familjen bara konstatera att det inte slängts mycket i det huset de sista hundra åren.
Morfar Victors galoscher (alltså inte Henriettas morfar, utan Henriettas mormorsfar) stod kvar i klädkammaren. Victor dog 1955.
Mormors babymössa låg nedstoppad i en korg som hon legat i som nyfödd.
Ransoneringskort från 1918 fanns instoppade i ett gammalt kuvert.
Jag tror att Henrietta kommer att spara dem för att minnas om kriget.
Tillsammans med silverskedarna med märkningen LÅ, för Charlotta, Lotta, som var Victors fru.
Galoscherna har vi slängt. De satt fast i korkmattan.